Så. Där slog den till igen. Ångesten. Varje gång jag ska börja skriva går det som på räls. Jag kommer igång fint, fingrarna steppar ivrigt över tangenterna. Jag skriver ner allt de där jag haft i huvudet så länge men inte velat prata högt om. Allt det där jag vill dela med någon annan. Det brukar bli någon halv A4 innan det skiter sig. Innan jag med två knapptryck lyckas radera hela stycket. Så. Allt är borta. Jag kan släppa alla obekväma tankar, stänga av datorn och göra någonting helt annat. Gå och lägga mig oftast. Ångesten...eller vad man nu vill kalla det är av oklar anledning alltid värst när alla andra sover. När man måste se sin ensamhet i vitögat. När man läst alla bloggar man bara kan komma på. När man druckit sexton koppar te, kissat arton gånger och slötittat på alla kanaler tv:n erbjuder. När det är för mörkt för att gå ut mer. När det är MENINGEN att du ska sova. Så. Som ett steg i min självterapi ( Det är alltså jag som ställer diagnos, samtalar, bokar ny tid och kurerar heeelt själv) tänker jag inte radera det här inlägget. Det gör på riktigt lite ont i själen att släppa det ifrån sig. Ut dit där det kommer ligga kvar för alltid. Där det inte bara är min ångest längre. Så. Det är bara dags. Tyck vad ni vill eller inte alls.

Pöss